Brilliant

Maimu Reinla, som nådde Boston, Massachusetts, ombord Skagen 1948, beskriver hennes korta men traumatiska resa ombord Brilliant för att nå “moderskeppet”:

”Ryssland bad upprepade gånger att Sverige skulle återlämna alla flyktingar, och vi var rädda för vad som skulle ske om Ryssland attackerade Sverige för att få oss att återvända. Vi mötte män som hade flytt från ryska fängelseläger och de berättade för oss om sina fruktansvärda upplevelser. En man hade varit i en flod med endast sitt huvud ovanför vattnet i över 24 timmar medan han jagades av ryssarna, och hans hälsa återställdes aldrig helt efter det.

Efter att vi hade varit i Sverige i flera år hörde vi om en grupp letter som skulle ta sig till Amerika i ett litet minsveparfartyg, och vi ordnade så att vi kunde följa med dem.

Skeppet eller båten som vi skulle resa med hette “Skagen” och hade genomfört 45 års service. Hon var en 200 ton tung båt med kapacitet för 30 personer, inklusive besättningen. Lastutrymmet var ombyggt för 84 personer att sova i lager om tre våningssängar. Ångmotorn och kolbunkrarna tog upp största delen av resten av utrymmet på båten. Svenska hamnmyndigheter förbjöd ett sådant arrangemang, med motivation att det var osäkert på denna slags gamla Vikingaskepp. De 54 personer som inte kunde inkluderas i kapaciteten för 30 personer behövde hyra en liten 18-tons båt vid namn “Briljand” som skulle ta dem ut till moderskeppet i fritt vatten. Klockan ett på natten 7 juni tog vi tåget västerut från Göteborg för en 60 mils resa, och började sen gå till båten “Briljand” där hon låg ankrad. Till följd av felaktig information från skeppsägaren, hade vår familj lämnats på tåget till följd av en ändring i tiden för skeppets avfärd, till följd av dåligt väder. Allt vår baggage var på skeppet redan, men vi behövde gå fyra timmar över kullar, stenar och genom skog för att nå den utsedda platsen. Polisen stannade oss eftersom vi såg misstänksamma ut och de ställde många frågor till oss. Vi var tvungna att gå till polisens högkvarter för att förklara vår närvaro på landsbygden i så stora antal. Alla våra pass, som hade getts till flyktingar i Sverige, var i sin ordning. Vi berättade för honom att vi var påväg till nästa stad omkring 40 mil bort för att gå ombord en båt till Kanada. Polisen varnade oss för att gå ombord en liten båt eftersom vi hade många barn som var yngre än tio år med oss. Polisen inackorderade oss på ett hotell över natten. Omkring tio på kvällen, dök Briljands kapten upp och efter långa diskussioner lovade han att ta endast 12 av oss, och resten skulle behöva ta ett tåg tillbaka till staden, eftersom polisen inte ville låta oss resa till fots med små barn. Efter att ha betalat våra hotellräkningar, gick vi upp klockan ett på natten och smög ut från hotellet en åt gången från andra våningen med bara fötter och med barnen tystade av filtar för att undvika att göra ljud ifrån sig. Vi kom iväg från hotellet säkert och fortsatte vandringen mot skeppet.

Vädret var till vår fördel, blixt och åska, regn som vällde ner. Ingen skulle misstänka att vi var ute. Med hjälp av blixten skyndade vi så fort som möjligt i 15 mil, bebisar och barnen grät, vilket förde tillbaka minnen av tidigare fruktansvärda krigsupplevelser och oskyldiga människors lidande.

Till slut nådde vi stranden där vårt skepp väntade tålmodigt på oss. Ombord Briljand trotsade vi stormen i 14 timmar. Vår båt fick en läcka och all lasten rörde sig på båten och varje löst objekt sveptes ner i havet. Allt rullade och stötte emot sidan av skeppet. Alla bad och önskade att vi var tillbaka på fast land. Vi var alla väldigt sjösjuka, speciellt männen. Vi hade ingen mat eller vatten eftersom denna resa vanligtvis tar bara två timmar på en bra dag. Ingen brydde sig om att åka till Amerika – alla hade fått nog. På grund av stormen tog båtens skepparen oss ut till närmsta landningsstället och dumpade oss i skogen. Han åkte ut själv i Briljand för att leta efter moderskeppet som vi hade misslyckats med att hitta i stormen. Han försåg oss med mat och vatten innan han gav sig av, men det tog honom två hela dagar att lokalisera moderskeppet som var ankrat i en dansk hamn för att skydda sig undan stormen. När “Skagen” funnits gjordes nya arrangemang för att hämta upp oss igen.

Under tiden vi var i skogen läste vi i tidningarna om vår flykt från hotellet och myndigheterna kallade oss en grupp av galna människor för att vi tog en så vild chansning ombord en 18 tons båt med 60 personer. De visste inte att vi fortfarande var i Sverige i skogen nära en stor stad.

Den 9 juni, klockan 9 på kvällen påbörjade vi igen vår två timmars resa via båt till moderskeppet. Efter en timme hade vi ytterligare en olycka, denna gång mer allvarlig. Vår Briljand gick på klippor, och där hängde vi i en 45-graders vinkel till morgonen därpå. Vi arbetade som galna för att få bort båten från klippan, men inget hjälpte. Vi hade varit glada om vi fått komma tillbaka till Sverige och ge upp på hela resan. Efter all vår ansträngning för att försöka lossa båten från klippan misslyckats, var skepparen tvungen att ringa SOS och signalerade till en passerande fiskebåt att hjälpa honom. Skepparen skickade ner oss alla under däck för att inte avslöja oss. Fiskebåten försökte dra vår båt från klippan men repet bröts och fastnade i en propeller, så att vi nu hade två strandade skepp istället för ett. Den strandade fiskebåten gick ner med vind utan kraft och fick propellern fri från repet. Hon kom tillbaka tre timmar senare (på morgonen) och denna gången lyckades få loss vår båt från klippan. Trötta och hungriga, men väldigt glada, påbörjade vi vårt sökande igen efter “Skagen” någonstans i Nordsjön. Vi hittade båten på den nya mötesplatsen. Resten av vår resa var tillfredsställande.”