DAGMAR

Dagmar var den första baltiska flyktingbåten som nådde Sydafrika från Sverige. Fiskebåten, av trä, vägde 20 ton, var 14 meter lång, 6 meter bred och utrustad med segel och en 24 hk motor. Jüri Kaudla organiserade resan och anställde Aleksander Treilibs, en 32-årig lett, som kapten.

Det är okänt varifrån Dagmar seglade eller hur många människor fanns ombord. Likt andra flyktingbåtar, hölls planerna hemliga för att undvika ovälkommen uppmärksamhet från svenska myndigheter och sovjetiska spioner. Enligt nyhetsrapporter, lämnade Dagmar Grebbestad, 150 kilometer norr om Göteborg, 11 juni 1949. Båten stötte på en storm på Nordsjön som tog sönder masten, som sedan reparerades i Ostend, Belgien.

Dagmar nådde den spanska hamnen i Coruña tidigt i juli. Vid detta laget hade båten tagit sig igenom ytterligare två stormar i Biscayabukten.

Efter att ha lämnat Coruña, stötte Dagmar på ännu en storm som förstörde motorn. Med hjälp av endast segel, nådde båten Corcubioń i Spanien, där ett nytt cylinderhuvud göts, utan kostnad. Skeppet fortsatte sin resa, och nådde Las Palmas på Kanarieöarna 19 juli, där besättningen planerade att göra ytterligare reparationer och köpa dieselbränsle. De behövde även anställa en ny kapten eftersom Aleksander Treilibs hade visat sig vara mentalt instabil. I Coruña hade han placerat en tänd raket under skeppets ugn, men som tur var hade det inte resulterat i någon allvarlig skada. Treilibs fick sin betalning och lämnade skeppet.

Sökandet för en ny kapten tog mer än en vecka, men till slut gick Henry Claussen, en tysk, med på att segla Dagmar till Sydafrika för 100 engelska pund. Tidningen Meie Tee rapporterade att efter att ha lämnat Las Palmas, stannade båten till i Freetown, huvudstad i Sierra Leone, i Luanda, Angola, och vid Tiger Point vid den sydvästra angolanska kusten.

Den 2 november 1947 seglade Dagmar in i hamnen i Lüderlitz i Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia). Det fanns 16 personer ombord, inklusive tre ester från Elvi, som troligtvis gick ombord båten i Las Palmas. Enligt Aja Kaja, en tidning publicerad ombord (!), var skeppets säkra ankomst ett mirakel, tack vare de extraordinära insatserna från mekaniker, elektriker och snickare ombord som hade gjort nya motordelar med bara sina händer. Utan dem hade resan tagit slut innan de nått sin destination. Vidare, båtens 50 kvadratmeter stora segel var av dålig kvalitet och alldeles för små. Båten gick också på grund några gånger, men som tur var utan att skada skrovet.

5 december 1948 publicerade Välis-Eesti en berättelse om båten med följande parafraserade citat: “Jas seglade ombord MS Dagmar från Sverige till Sydafrika, men vi kallade henne inte en vikingabåt. Vi kallade henne UU Dagmar – ujuv ullumaja – det flytande dårhuset.”

Resan hade tagit fem månader. Det var en anmärkningsvärd resa för en så pass liten båt. De sista nordeuropéer som seglat till Lüderlitz hade anlänt cirka två århundrade tidigare.

Dagmar såldes för det höga priset 2800 sydafrikanska pund. Varje passagerare fick 100 pund och de gick på ett tåg till Kapstaden för att påbörja sina nya liv. En välbärgad lantbrukare köpte Dagmar, med motivationen att det måste vara ett bra skepp om det hade seglat hela vägen från Europa. Båten passade dock inte för lokala fiskeförhållanden, och sjönk strax därefter.

Kända besättningsmedlemmar och passagerare:

Kapten Aleksander Treilibs (lämnade i Las Palmas)
Kapten Henry Claussen (gick ombord i Las Palmas)
Jüri Kaudla, med fru och son, 8 månader
A. Rannala (publicerade Aja Kava tidning ombord)
Jüri Truverk, fru Marta Jaago
Karl Jänes, 47

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.