EDITH

Efter att ha ersatt ankaret, fortsatte Edith sin resa över Nordsjön, med ett stopp i Ostend, Belgien för att fylla på bränsle och skaffa förnödenheter. Flyktingarna tilläts gå iland och mot kvällen var många berusade från att ha provsmakat belgisk öl. En man, Enn Rada, återvände inte och efter fem dagar var Edith tvungen att fortsätta segla, trots hans frus protester. Tre månader senare hittades Enn Radas kropp i kanalen och det antogs att han fallit i vattnet på vägen tillbaka till skeppet.

Från Belgien seglade Edith till Penzance, England och korsade lugnt Biscayabukten med ett stopp i Vigo, Spanien. Den 31 juli begav sig skeppet mot Madeira, dit de nådde den 6 augusti. Dagen därpå, efter att ha fyllt på förnödenheter, påbörjade flyktingarna det sista ledet i resan över Atlanten. Genom att ta vara på passadvinden behövde besättningen inte använda motorn och reste endast med hjälp av seglet.

Den 29 augusti dök ett skepp upp på horisonten av södra delen av Sargassohavet, som började närma sig Edith. Ludwig Wahtras, en est ombord Scania II, återberättade detta extraordinära mötet i boken Rehvitud purjedega (Med seglen upprullade) från 1980:

“Jag sneglade framåt, där jag fick syn på ett litet vitt segel som seglade strax till vänster om vår kurs… Jag märkte snart att vårt skepp hade tagit en ny riktning. Vi hade vänt mot seglet. Jag tog min kamera och gick till fören av båten. Men innan jag gavs möjlighet att ta några bilder, ropade någon från kommandobryggan att de var estländare, och att jag skulle komma tillbaka till bryggan. Jag sprang upp igen och fick fatt i en kikare. Ja… en estnisk flagga! En estnisk flagga flög på en liten vikingabåt i mitten av Atlanten.”

När besättningarna från båtarna var nära nog, hälsade de på varandra genom att höja och sänka sina flaggor, en tradition inom sjöfart. Wahtras frågade Ediths besättning, på felfri estniska, ifall de behövde någonting, åt vilket de ropade “nej!” Han skrev:

“Jag kände för att hoppa överbord, simma till deras båt och krama om dem alla. Estländare! Estniska vikingar som flyger den estniska flaggan över Atlanten. Vilken upplyftande känsla och en sådan upplevelse det var att se flaggan flyga efter en så lång tid.”

Den 15 september var Elmar Kägu den första personen ombord att få syn på den nordamerikanska kontinenten. När Edith la till i Savannah, möttes de av tjänstemän och journalister och välkomnades av lokalbor som erbjöd mat och dryck. Dagen därpå eskorterades flyktingarna från sitt skepp och skickades med tåg till Ellis Island, New York. 

Ediths 24 passagerare spenderade fyra månader i förvar, och försökte bosätta sig i USA, innan det lutherska världsförbundets kanadensiska kommitté hjälpte dem att resa till Kanada. En passagerare, Aleksis Kivi, tilläts stanna i USA.

Gruppen anlände till Hamilton, Kanada med tåg 16 januari 1948 och reste sen med buss till Kitchener, där de välkomnades med en festmåltid i en kyrka. Den över 13 000 km långa resan från Sverige till Kanada hade tagit sju månader.

Ett lyckligt slut: 21 augusti 1948 gifte sig kapten Ludvig Tõsine med passageraren Velly Allikmaa i St Matthew’s lutherska kyrka i Kitchener, med passagerarna Helgi Jaanus och Erka Jaanus som brudtärna och bröllopsmarskalk.