Boats

Sexton ester – sju män, fem kvinnor och fyra unga flickor, delade på det trånga utrymmet ombord Erma.

Erma

Den 15 december 1945 mitt i en snöstorm dök Erma upp som från ingenstans på den isiga Nordatlanten, och närmade sig flottbasen i Little Creek, Virginia. Ihopträngda ombord den 11.2 meter långa slupen fanns 16 ester: sju män, fem kvinnor och fyra unga flickor. Gruppen hade lämnat Smedslätten, Bromma, den 9 augusti 1945 för att bege sig ut på en kort “kustkryssning” som de kallade det för att undvika uppmärksamhet från sovjetiska spioner. “Kryssningen” nådde sitt slut efter en våghalsig 128-dagar, 13 272 kilometer lång resa över havet till Amerika.

Ermas passagerare kom främst från välborgade estniska sjöfartsfamiljer som hade flytt till Sverige under andra världskriget. De var rädda att om Sverige skulle falla för trycket från Sovjetunionen att skicka tillbaka flyktingarna till Estland skulle de säkert antingen skjutas, fängslas eller deporteras till Sibirien.

Kapten Harri Paalbergs familj var extra utsatta, eftersom hans far, kapten Rudolph Paalberg, hade varit till sjöss ombord a/l Signe när sovjeterna invaderade Estland 1940. Estniska kaptener var tvungna att lämna in deras skepp till de kommunistiska myndigheterna, men Paalberg valde att istället segla sin båt till New York. När sovjetiska tjänstemän kom ombord för att begära att han överlämnade båten tog Paalberg fatt i en av männen och kastade honom överbord. Han stannade därför i Amerika och lämnade Signe i förvar hos den amerikanska sjöfartsadministrationen till krigets slut. 

Karta över Ermas resa, publicerad i Yachting magazine, mars 1946.

Från Sverige seglade Erma genom Göta kanal till Kragerö i Norge där det reparerades efter att ha skadats i en storm. När båten korsade Nordsjön för att ta sig till Inverness, Skottland, körde den nästan på en sjömina, men lyckades undvika förödelse och fortsatte sin resa genom Kaledoniska kanalen på vägen mot Irland.

Båten stannade i Portaferry och Dublin innan den seglade söderut till Madeira, väst om den afrikanska kontinenten. Därifrån drog Erma nytta av passadvindarna och tog riktning västerut, mot Amerika. 

I slutet av november började passagerarna få slut på såväl mat som vatten och var på gränsen till svält. Det var 250 sjömil från Floridas kust då stormar knuffade tillbaka båten österut ut i Atlanten.

Ermas passagerare fick ett varmt mottagande av invånarna i Portaferry, Nordirland. 

Den 14 december fick ett amerikanskt flottfartyg, USS John P. Gray, syn på båten och bistod dem med diesel, vatten, sjökort, mat och varma kläder. 

Bara dagen efter nådde Erma flottbasen i Virginia. Passagerarna togs till officersmässen, där de blev undersökta av en doktor och gavs sexmånadersvisum som senare förlängdes och de tilläts stanna i USA. Alla passagerarna blev i slutändan amerikanska medborgare. 

Erma kan vara den mest välkända “vikingabåten” till följd av att passageraren Voldemar Veedam och författaren Carl B. Wall samförfattade boken Segla för livet (Sailing to freedom) som gavs ut 1952 och översattes till 30 språk. 2018 kom en nyutgåva för att fira minnet av 100-årsdagen sedan Estlands självständighet. 

Barnen ombord Erma: (från vänster) Aimi Küün, Juta Paalberg samt Ulla och Inga Küün

Besättningsmedlemmar och passagerare:

  • Kapten Harri Paalberg, fru Ellen, dottern Juta, 3, och Harris mor Minna
  • Arvid Küün, fru Nora och döttrarna Aimi, 10, Inga, 7 och Ulla, 3
  • Maia Andre och hennes mor Juliane Altenbrun
  • Voldemar Veedam
  • Paul och Lembit Reinholm
  • Heino Luts
  • Roman Ubakivi

Fotografier använda med tillåtelse från Estniska sjöfartsmuseet. 

Erma anlände till Little Creek, Virginia, i en snöstorm.

Ritning av Erma från Segla för livet, Voldemar Veedams bästsäljande bok som utkom 1952.

Sjömän ombord USS John P. Gray vinkar farväl till Erma. Det amerikanska flottfartyget fick syn på den slitna båten ute på Atlanten precis när dess förnödenheter höll på att ta slut.

Erma seglade genom hårda stormar på resan till Amerika. Målning av Werner Neudorff.