Boats
Pärnu i Malmö, Sverige.
Pärnu
Hösten 1944 flydde en grupp fiskare, tillsammans med sina familjer, från Estland till Sverige och hamnade i ett flyktingläger i Källvik. De fortsatte arbeta med fiske och klarade sig bra, men kände sig inte säkra i Sverige eftersom den svenska regeringen uppmuntrade dem att återvända till deras sovjetockuperade hemland.
Fiskarna och deras släktingar samlade därför sina besparingar och år 1948 köpte de en 35 meter lång minsvepare i trä i Västervik, söder om Stockholm. 200-tons båten som var byggd i Kanada 1942 saknade en motor, så en motor med 500 hk beställdes från ett militärt överskottslager i England. De nya ägarna döpte båten till Pärnu, efter deras ursprungsort i Estland, och de planerade att segla med den till Kanada.
Kapten Jakob Suksdorf med skeppets kompass.
I slutet av april 1949, med förberedelserna nästan färdiga började Pärnu segla till Malmö under kapten Jakob Suksdorf från Käsmu, som tagit examen från Tallinns sjöfartsskola 1939. Ombord fanns 50 män, 50 kvinnor och 54 barn. Bland dem var 128 ester, sju polacker, åtta ungrare och fem letter. Endast nio av dem hade kanadensiskt visum.
Den 5 maj stannade Pärnu i Kalmar. Under nästa del av resan till Malmö skadades motorn allvarligt och krävde reparationer, men en strejk bland Londons hamnarbetare försenade leveransen av reservdelar. När båten nådde Malmö 20 maj frågade en reporter från Stockholms-Tidningen Eestlastele kapten Suksdorf vart båten var på väg. “När vi är till sjöss kommer det bli tydligt vilken riktning som är bäst,” svarade han vagt. Troligtvis ville han undvika uppmärksamhet från svenska myndigheter och/eller sovjetiska agenter.
Pärnu påbörjade sin resa över Atlanten den 16 juli 1949. Passageraren Siina Kembi återberättade i en intervju från 1985, “Det var en stor storm, och den lilla båten var under vågorna mer ofta än ovan dem. Största delen av passagerarna var sjösjuka, till och med några av besättningen.”
Marje Kembi, då nio år gammal, minns också att hon såg till att äta framför de sjösjuka vuxna för att retas. Hon återberättade hur männen sköt med vapen för att skrämma valarna och att de slängde resväskor överbord för att lätta på lasten.
Pärnu når Halifax, Kanada.
Pärnu gick nästan på grund nära Sable Island, Nova Scotia, där flyktingarna fick syn på vilda hästar. Den andra augusti nådde skeppet Halifax efter sin transatlantiska resa som bara tagit 16 dagar. Migrationstjänstemän var strikta med regler och utfärdade utvisningsbesked till passagerarna utan visum. Två veckor senare bestämde sig dock den kanadensiska myndigheter för att göra ett undantag för Pärnu, med motivationen att “passagerarna ombord detta fartyg, nästan utan undantag, är av en specifik eftertraktad typ av baltisk invandrare.” Gruppen hölls i förvar i Halifax till slutet av september, när nästan alla fick uppehållstillstånd.
Några av flyktingarna, inklusive kapten Suksdorf och hans familj, stannade i Halifax, men majoriteten slog sig ner i Toronto och Vancouver. Familjen Kembi flyttade till Vancouver men lyckades inte få jobb som fiskare eftersom de inte var medborgare. Istället blev Jakob Kembi och Theodor Wesik framgångsrika byggnadsarbetare och ägde ett eget byggnadsföretag.
I februari 1951 såldes Pärnu till kapten E. Jourdain, en sälfångare från Quebec. Båten döptes om till Ungava.
Passagerare ombord Pärnu anländer till Halifax, Kanada.
Kända besättningsmedlemmar och passagerare:
- Kapten Jakob Suksdorf
- Artemi Väär (Vaer)
- Theodor Wesik och Meeta
- Eduard Jaani
- Osvald Kuutan
- Jakob Kembi, fru Siina, och barnen Kärt, Marje och Jaan
- Arkadi Mirk, med Liis, Andrei och Lia
- Jaan Einola
- Friedrich Perens, J. Perens och Jaan Perens
- Elmar Magnus och Marta
- Reinhold Raadik med barnen Aili och Mart
- Kaalep Ots
- Aleksander Linnamäe, M. Linnamäe och Urve Linnamäe
- Adolf Vaha
- Ants Raidma
- Bernhard Silmer, med fru Tuuli och son Johannes
- Ardaljon Mäekivi
- Jüri Brutus
- Heinrich Toots
- Robert Toomsalu
- Eduard, Kristi, 6, och Elsa Vuht
- Alex Maritis
Ombord fanns 154 personer som sov i smala våningssängar.
Pärnu i Halifax, Kanada.