Prolifics långa resa påbörjas.

Prolific

Prolific lämnade Uddevalla den 28 juli 1948 med 69 passagerare ombord. En månad senare anlände skeppet till Wilmington, North Carolina, efter att ha överlevt en orkan i närheten av Bahamas som nästan sänkte dem.

Prolifics resa står ut eftersom ett flertal av passagerarna ombord dokumenterade sina upplevelser. Enn Kalde skrev dagbok. Ruth Oja-Sootaru intervjuades om sin historia för projektet Kogu Me Lugu. Ants Lepson förevigade båtens dramatiska upplevelser på tavelduk, och hans bror Indrek skrev ner sina minnen. Argosy magazine publicerade en färgstark redogörelse av Carl B. Wall, som senare även skulle medförfatta boken Segla för livet, en bästsäljande bok om båten Erma som publicerades 1952.

Prolific var en 21.2-meter lång, tvåmastad skonare i trä, som byggts 1891 i Grimsby, England. 1898 såldes den till ett svenskt rederi som använde den för fiske, fram tills dess att flyktingarna gick ihop med sina besparingar för att köpa båten. Gruppen flyttade till Uddevalla och sov ombord under tiden de förberedde sig för den långa resan.

Prolific var en tvåmastad skonare i trä byggd i England 1891.

Den 23 juli lotsade kapten Abrahamsson, den före detta ägaren, båten ändå till Fotö och beordrade majoriteten av passagerarna att hålla sig under däck för att undvika oönskad uppmärksamhet. Den första kaptenen som anställts av flyktingarna hade plötsligt slutat, eftersom, som han uttryckte det, “Att ta så många människor till havs på en rutten båt som denna är brottsligt.” Två finländare gick ombord båten istället.

Innan de nådde Dover, England, den 27 juni skrev Enn Kalde: “Igår fick vi syn på de första delfinerna. Dessa stora fiskar med sina blågråa ryggar simmade precis bredvid skeppet, deras stora fenor synliga när de hoppade mellan vågorna. I månljuset på natten glittrar havet av fosfor som om flera nävar av det hade släppts ner i de skummande vågorna framför fartyget.”

Båtens minsta passagerare, mitt ute på Atlanten.

Prolific stannade till i Dover den 29 juli för att fylla på sina förråd, och la till i närheten av Ilmarine, som var på väg till Argentina. Båten seglade sedan söderut mot Biscayabukten, “sjömännens grav,” och rakt in i en storm. Mitt i stormen dök en tremastad spansk skonare upp, som signalerade åt Prolific att följa efter den till säkerhet i Marin, Spanien. Lokalbor välkomnade besökarna och hjälpte till att reparera båten Fyra dagar senare seglade Prolific vidare söderut, och började korsa Atlanten.

Den 18 augusti nådde Prolific Funchal, Madeira. Lokalborna hade redan bekantat sig med andra flyktingbåtar och behandlade passagerarna väl när de fick reda på att de var på flykt undan kommunismen. Prolific fortsatte sin resa efter en vecka och den 8 september hade båten nått halvvägs över Atlanten. Vädret var väldigt varmt, och alla tio barnen fick vattkoppor.

Drying out after the hurricane.

Fyra dagar senare hamnade Prolific mitt i en orkan. Vid ett tillfälle blev vågorna så ljudliga, och allt blev tyst – skeppet hade hamnat helt under vatten. Men sakta återkom det till ytan. När passagerarna insåg att båten riskerade att sjunka stoppade de in en passagerarlista i en flaska som de slängde överbord. Ruth Oja-Sootaru mindes att hon ville att hennes unga dotter, Helgi, skulle dö först så att hon inte skulle börja leta efter sin mor.

Kapten Berndt Andersson stannade vid rodret i 48 timmar, och höll Prolific ovanför ytan. Orkanen fick båten ur kurs, så istället för att segla med riktning mot Florida var de nu istället längre norrut.

Den 20 september fick Prolifics passagerare syn på land, och morgonen därpå guidade den amerikanska kustvakten båten till Wilmington, North Carolina, där Roland hade lagt till en månad tidigare.

Prolific och Rolands passagerare hölls i förvar tillsammans på Ellis Island i New York under flera månader fram tills att den lutherska kyrkan hittade sponsorer åt dem. Gynnsamma tidningsreportage, inklusive artiklar som jämförde Prolific med Mayflower, skeppet som hade transporterat engelska bosättare till Amerika på 1600-talet, hjälpte passagerarna att få stanna i USA. Den 15 augusti 1951 undertecknade president Harry S. Truman ett privat lagförslag som legaliserade inträde för de två grupperna. Inom tre år hade många av dem blivit amerikanska medborgare.

Captain Berndt Andersson stayed at the ship’s wheel for 48 hours—and kept the Prolific afloat. The hurricane blew the ship off course, so instead of heading for Florida, it found itself further north.

On September 20, the Prolific’s passengers spotted land, and the next morning the U.S. Coast Guard guided the boat to Wilmington, North Carolina, where the Roland had docked a month earlier.

The Prolific and Roland’s passengers were interned together on Ellis Island in New York for several months until the Lutheran church found sponsors. Positive press coverage, including stories that compared the Prolific to the Mayflower, aided the refugees’ quest to stay in America. On August 15, 1951, President Harry S. Truman signed a private bill legalizing entry for both groups. Within three years, many of them had become U.S. citizens.

Prolifics passagerarlista stoppades i en flaska och slängdes överbord under en orkan.

Reportage i TIME magazine

Den 11 oktober 1948 publicerade Time magazine reportaget “Flyktingar: Med riktning utåt.”

“Var du än är, kommer vi få tag i dig.” Dessa ord, som skickades till Sverige över den sovjetkontrollerade estniska radion förföljde en 21-årig hemmafru och hennes vänner som sökte inresa i USA förra veckan. Orden var ledmotivet till en resa som hade tyckts sakna slut. “Jag flydde från Estland till Finland på grund av tyskarna,” berättade flickan på Ellis Island. “Ett år senare, 1944, flydde jag från Finland till Sverige på grund av ryssarna.” Hennes skeppskamrater – stålarbetare, en glasblåsare, vävare, sömmerskor, mekaniker, advokater, lantbrukare, fiskare – berättade alla liknande historier. En estnisk lantbrukare berättade hur hans 76 hektar stora gård hade beslagtagits när ryssarna bestämde sig för att han var en kulak. En flicka mindes synen av tre pojkar, deras ögon genomstuckna, deras fingrar brutna, håret utslitet – till följd av att de hade motsatt sig rysk värnplikt.

Sextionio flyktingar kände rädsla inför att det ryska hotet skulle sträcka sig hela vägen in i Sverige i jakten på dem, och valde därför att tränga ihop sig ombord Prolific, en trubbnosig fiskeskonare, ungefär hälften så stor som Mayflower. De hade seglat över 6000 sjömil för att nå en amerikansk fristad. De hade utstått stormar i Biscayabukten och utanför Cape Finisterre. De hade bytt sina kläder för vindruvor och kokosnötter i Madeira, och deras styrverktyg hade gått sönder i en orkan utanför Bermuda. Under läckande luckor i stinkande 90-graders [Fahrenheit, ca 32 grader Celsius] värme hade deras kvinnor ammat barn som blivit sjuka av vattkoppor. Efter 60 dagar till sjöss hade de lagt till i Wilmington, N. C., och skickats med tåg till New York.

Sedan 1945 har över 230 baltiska flyktingar kommit till USA i små båtar, vissa till och med mindre än Prolific. Estonia, som förde med sig Kõu Walter med fru och barn till Florida, var bara 47 feet [14 meter] lång. Erma, som seglade från Stockholm till Little Creek, Va., planerade sin rutt efter en vanlig skolpojkes karta av Atlanten, till storleken 37 feet [ca 11 meter].

De flesta av passagerarna från de första fem båtlasterna som anlänt till USA har getts visum, och många har även fått ut sina första medborgarskapshandlingar. Andra har villkorats till Frälsningsarmén. Än så länge har ingen återförts till Ryssland, och även om immigrationstjänstemän är ovilliga att säga det, kommer sannolikt ingen att göra det.”

Prolifics passagerarlista.