Victory

Victory tog sig inte till Kanada, men majoriteten av dess 385 passagerare gjorde det. Voldemar Jürgenfeldt och pastor Jaan Gnadenteich organiserade resan från Sverige 1949. Den brittiska landstigningsbåten hade ritats för att transportera upp till 50 soldater över Engelska kanalen, inte hundratals civila tusentals mil över Atlanten. Efter andra världskriget såldes den och konverterades till en passagerarbåt med kapacitet upp till 150 passagerare i Norge. De nya estniska ägarna tryckte dock ombord 385 flyktingar genom att sälja andelar genom Kalev rederi.

Passagen kostade 800 svenska kronor och andelar köptes av desperata flyktingar som hade försökt immigrera lagligt till USA och Kanada, men som stötte på motstånd till följd av inkomstkrav. Majoriteten av passagerarna var ester, men där fanns också polacker, finländare, litauer, letter, och andra nationaliteter. Gruppen inkluderade även omkring 100 barn.

Barn ombord Victory i Irland. Toivo Palango, till vänster, nådde senare Amerika med sina föräldrar ombord Aura.

Det visade sig dock att Jürgenfeldt inte var en kvalificerad kapten, så organisatörerna anställde August Voksepp, en erfaren långdistansskeppare. Voksepp sa dock upp sig efter bara en dag ombord, så Hugo Ennist, rorsman, fick ta över kaptensrollen.

Ursprungligen var planen att Victorys avresa skulle ske under våren 1949, och förseningen av avresan skapade problem för flyktingarna som hade sålt allt de ägde och rest till Göteborg med förhoppningen att lämna Sverige snarast. Många hade ingenstans att bo och fick i slutändan bo på skeppet.

I slutet av augusti 1949, meddelade kaptenen att skeppet skulle kunna komma att resa med kort notis vilket ledde till att i stort sett alla passagerarna flyttade ombord. Jürgenfeldt och Gnadenteich skulle inte segla med båten, men innan dess avresa levererade Gnadenteich en slaktad gris som mat till passagerarna.

Daily Mirror, England, 4 oktober 1949.

Efter månader av förseningar kom besked att Victory skulle segla 1 september. Dock meddelade svenska sjöfartsinspektörer att skeppet inte var sjövärdigt och vägrade att auktorisera dess avresa med så många passagerare ombord. Sjöfartsinspektör Sven Sellström beskrev förhållandena ombord Victory som bedrövliga, och noterade även att de riskerade att bli värre om båten skulle fastna i en storm.

Besättningen ignorerade dock befallningen och Victory smög ut ur hamnen klockan två på natten den 25 september 1949, med norsk flagg hissad. Svensk polis informerade tullpersonal som började jaga skeppet och befallde det att stanna samt avfyrade raketer, men till ingen nytta.

Skeppet fortsatte segla tills det körde på grund några timmar senare, vilket skapade ett stort hål i fören ovanför vattenlinjen. Eftersom skeppet fortfarande kunde segla fortsatte det och tog sig till hamnen i Cobh nära Cork, Irland, den 30 september.

Passagerarna anlände törstiga och hungriga och många var sjösjuka. Organisatörerna ville reparera skeppet och fortsätta resan, men irländska myndigheter bedömde att båten inte skulle ta sig över Atlanten och förtöjde skeppet bakom en stängd klaffbro för att förhindra flykt.

Nyhetstidningar liknade den överfulla Victory med “kistskeppen” (“coffin ships”) som hade seglat hundra år tidigare från Cork till Nordamerika under den stora svälten i Irland. Se på ett nyhetsinslag från 1949 om skeppet.

Det kan ha varit på grund av dessa liknelser som stadsborna behandlade flyktingarna generöst, trots att de själva hade begränsade medel. Offentliga diskussioner hölls om vad man skulle göra med flyktingarna, som till slut hamnade på ett tidigare militärläger som drevs av Röda korset i Rockgrove, nära Cork. Eftersom bara ett fåtal av passagerarna hade visum och kunde fortsätta resan lagligt, var majoriteten av flyktingarna tvungna att vänta i Irland i månader, och var tvungna att arbeta för att kunna få fortsatt stöd från Röda korset.

Den kanadensiska regeringen skickade ett team till Cork för att undersöka flyktingarna för att försäkra att de som lämnade Irland skulle släppas in i Kanada. Den kanadensiska lutherska världsfederationen (Canadian Lutheran World Federation) stöttade aktivt deras migration till Kanada genom att sponsra flyktingar och låna ut pengar så att de skulle kunna fortsätta med resan. Majoriteten av passagerarna anlände till Halifax, Kanada, våren 1950.

Victory var det sista stora flyktingfartyget som försökte ta sig från Sverige över Atlanten. Skeppet var intrasslat i domstolsförhandlingar i Irland fram tills hösten 1951, då den köptes av en norrman som planerade att segla skeppet till Norge.

TIME magazine, 17 oktober 1949, rapporterade om Victorys svåra situation: “Inte sedan den stora potatissvälten 1846 ledde till att tusentals irländare med riktning USA tryckte ihop sig ombord stinkande fartyg hade Corks befolkning sett sådant sjöburet lidande.”

TIME magazine, 17 oktober 1949

Flyktingar: Den enkla biten

Inte sedan den stora potatissvälten 1846 ledde till att irländare med riktning mot USA packade ihop sig i stinkande båtar hade människorna i Cork sett en sådan misär till havs. “Vad ska det bli av dem?” frågade en åskådare tomt, medan han såg på den ynkliga, misshandlade brittiska landningsbåten som klamrade sig fast vid kajen i Cork. Rep med tvätt hängde från fören. Balar, lådor, barnbilar och barnvagnar fyllde några av hennes livbåtar. I andra av livbåtarna satt passagerare som inte lyckats få plats på det proppfulla däcket, och tuggade på deras magra rationer.

Det fanns 372 av dem, allt som allt, på ett fartyg byggt för att bära 50. Det fanns barn och vuxna, polacker, ester, vita ryssar och letter. På flykt från totalitarismen i deras hemländer, hade de funnit tillfällig asyl i Sverige, men de hade aldrig känt sig säkra. “Det finns många ryska spioner i Sverige,” förklarar 28-åriga Grace Kupper som flydde sitt hemland Estland i en fiskebåt fem år tidigare. Strax efter skickades hennes föräldrar till Sibirien. Nu var Grace på väg till USA.

Likt de andra hade hon på något sätt lyckats skrapa ihop de 800 kronor som skulle hjälpa till att betala för färden och maten på båten. Tillsammans med Hugo Ennist, en oerfaren ung kapten som hyrts in i sista minuten för att guida dem, hade de seglat från Göteborg klockan två på natten fjorton dagar tidigare. På vägen ut ur hamnen stötte de på en klippa, vilket tog hål på skeppets plattor. Många av madrasserna blev dränkta. Passagerarna sover hopkurade i hörnen. Luften var het och stinkande i den packade kabinen, och dricksvattnet började sina, och gjorde törsten stor långt innan den fem dagar långa resan till Cork var över.

Väl i Cork gjorde de sympatiska irländarna vad de kunde. Livliga, vithåriga Mrs. Tom Barry övertalade bagare att ge flyktingarna gratis bröd, och grönsakshandlare bidrog med frukt och grönsaker. Hon samlade ihop gamla kläder, skyndade en estnisk mor till en förlossningsavdelning just i rättan tid (tvillingar), och fick regeringen att erbjuda ett oanvänt militärlager för deras boende. Corks taxichaufförer till och med offrade goda inkomster för att köra de fattiga resande upp till Blarney Stone för en kyss.

“Om du måste ta dig till Amerika, mannen,” sa Corks vänliga hamnkapten, Albert Barnes, förra veckan då det gamla fartyget togs ut för livsnödvändiga reparationer inför resan, “se då till att ta den enkla resan via Spanien och Azorerna.”

Kapten Ennist nickade. “Jag är inställd,” sa han, “att föra mitt skepp till Amerika.”

Fotografier använda med tillstånd från Estniska sjöfartsmuseet.